Gjorde misstaget att sätta igång A whiter shade of pale med Procol Harum.
Den låten spelades när min kusin begravdes. Att något sådant kan göra en så ledsen!
Jag sörjer för att livet är så orättvist, för att Filip aldrig kommer få lära känna mammas kusin, att vi aldrig mer kan få höra om hans busstreck! Han skulle ha fyllt 15 om drygt 1 månad!
Jag kommer aldrig att glömma den kvällen mamma ringde och sa att jag skulle komma ut till idalavägen!
Jag hörde att det var ngt konstigt, gick ut skulle tända en cig, så hörde jag elin helt hysterisk, slängde ciggen och sprang, möter elin och mamma rent hysteriska, på väg ner till pappa, mamma berättade att Robert hade dött,
det första jag frågade var om han hade ont, och sen om det tog lång tid! Det var det första jag tänkte på, om han hade ont! Då visste jag inte ens hur det hade gått till eller någonting!
Väl nere hos pappa möttes vi på baksidan, pappa och linus var där, my var på väg hem från en fest, jag mötte henne på pappas baksida. Och vi grät, och grät, tårarna ville inte sluta rinna, kunde inte sluta.
Jag hade lämnat jimmy och mina kompisar hemma. Vi spelade poker. Jag ringde jimmy efter 1½ timme, han var orolig, jag sa bara till honom att han var tvungen att komma till pappa, och han sprang, ja det tog 3 minuter sen var han där.
Det är nog den allra värsta dagen i mitt liv, tätt följt utav begravningen!
Sedan dess har jag samma återkommande mardröm, att jag är med Robert när han trillar, han faller och faller. Jag springer fram till honom och gör allt jag kan, allt jag vet att man SKA göra, men det hjälper inte, och så dör han i mina armar!
Himlen är oskyldigt blå,
som ögon när barnen är små.
Att regndroppar faller som tårarna gör,
rår inte stjärnorna för.
Älskling jag vet hur det känns,
när broar till tryggheten bränns.
Fast tiden har jagat oss in i en vrå,
är himlen så oskyldigt blå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar